Örebro
Nu är jag hemma igen! Fast helt sjukhusfri är man ju inte men det förstår man ju. En benmärgstransplantation är inte det lättaste man kan gå igenom på ett sjukhus direkt. Därför har jag spenderat lite mer än en månad i Uppsala på Akademiska Sjukhuset, där några av proffsen jobbar. Bra att dom inte sprider ut sig för mycket utan att det är få ställen som gör detta så man får bästa möjliga vård.
Själv hade jag aldrig klarat detta. Inte en chans i helvete rent ut sagt. Hade jag inte haft er, min familj så hade jag nog inte suttit här idag. Livet är en berg- och dalbana, man vet inte vad morgondagen bjuder på och inget är säkert. Allt kan hända, precis allt.
Det har varit smärta, det är smärta. Det har varit gråt det har varit skratt, det är gråt och det är skratt. Rädslan finns hela tiden, den finns parallellt med mammas kram. Den kommer alltid att finnas där. Hur ska man kunna leva normalt efter detta? Kommer det komma en tid då man inte är rädd, då man inte får ångest för en person som hostar?
Min familj har varit en riktig pelare och jag vet inte hur mycket skit mina föräldrar har fått tagit i alla dåliga stunder. Utan er hade detta absolut inte gått det är jag säker på, för ni har peppat mig från dag ett. Sagt att det här tar vi oss igenom, vi klarar detta en gång till. Sen ett enormt beundrande till min bror som mer än allt hatar sjukhus och allt som har med det att göra, men även han har kommit till mig när jag legat inne. Att han kom och titta på en film med mig på det hemska stället, det betydde och värmde.
Mina vänner, ni har också varit en riktig pelare och jag vet nu vilka som verkligen stannar i svåra situationer och inte skiter i en. Fast det kanske nu erat svåra arbete börjar att få mig att leva igen, men ni lyckades förra gången så ni lyckas nu. Ni ska veta att ni är helt underbara och att jag blir lycklig över ett sms, att det värmer.
För att det ska fungera måste jag ha er. Jag måste ha er vid min sida, jag måste få stöd för det kommer komma lika många mörka stunder som ljusa. Så jag säger som det är; Jag behöver Er, jag älskar Er, Ni är mina änglar, min Kraft.
Själv hade jag aldrig klarat detta. Inte en chans i helvete rent ut sagt. Hade jag inte haft er, min familj så hade jag nog inte suttit här idag. Livet är en berg- och dalbana, man vet inte vad morgondagen bjuder på och inget är säkert. Allt kan hända, precis allt.
Det har varit smärta, det är smärta. Det har varit gråt det har varit skratt, det är gråt och det är skratt. Rädslan finns hela tiden, den finns parallellt med mammas kram. Den kommer alltid att finnas där. Hur ska man kunna leva normalt efter detta? Kommer det komma en tid då man inte är rädd, då man inte får ångest för en person som hostar?
Min familj har varit en riktig pelare och jag vet inte hur mycket skit mina föräldrar har fått tagit i alla dåliga stunder. Utan er hade detta absolut inte gått det är jag säker på, för ni har peppat mig från dag ett. Sagt att det här tar vi oss igenom, vi klarar detta en gång till. Sen ett enormt beundrande till min bror som mer än allt hatar sjukhus och allt som har med det att göra, men även han har kommit till mig när jag legat inne. Att han kom och titta på en film med mig på det hemska stället, det betydde och värmde.
Mina vänner, ni har också varit en riktig pelare och jag vet nu vilka som verkligen stannar i svåra situationer och inte skiter i en. Fast det kanske nu erat svåra arbete börjar att få mig att leva igen, men ni lyckades förra gången så ni lyckas nu. Ni ska veta att ni är helt underbara och att jag blir lycklig över ett sms, att det värmer.
För att det ska fungera måste jag ha er. Jag måste ha er vid min sida, jag måste få stöd för det kommer komma lika många mörka stunder som ljusa. Så jag säger som det är; Jag behöver Er, jag älskar Er, Ni är mina änglar, min Kraft.
Kommentarer
Postat av: Malin
jag ska göra allt jag kan, det hoppas jag att du vet! love <3
Trackback
